fredag 25 december 2015

Ekologiska inneställen kring Mariatorget

Skandinaviens största ekologiska butik Paradiset öppnades i maj på Brännkyrkagatan, nära Mariatorget i Stockholm. I den stora matvaruhallen saluförs 4500 olika produkter, 80 procent ekologiska, resten närproducerade. Kassorna i affären har ingen kontanthantering.
Det är fräscht och luftigt med myckenhet av allting, bakom frukt och grönsaker finns hyllmeter med nötter, oljor, mm.
 Den långa charkuteridisken där utvalda producenter presenterar sina varor är imponerande. Längst bak i den 8000 kvm stora lokalen finns rulltrappa, dekorerad med grönsaksmotiv av Arcimboldo, upp till övervåningen som har restauranger, kosmetik och hygienprodukter samt Saltå Kvarns bageri.

En stenkast därifrån på Krukmakargatan ligger det yogainspirerade Sattva sedan 1992, en av de äldsta ekologiska bagerierna med gluten- och sockerfria bröd och kakor.  Sattvas rågbröd hör till mina favoriter, speciellt det danska.  I Gamla Stan passar jag på att handla i deras brödbutik där det även finns ett bord man kan sitta vid och fika. Ibland måste man göra sina inköp på engelska.   Nu har man även öppnat ett kafé på Kungsholmen och köpt ett bageri i Åkersberga. Det går uppenbarligen bra för Sattva.

Det ekologiska snabbmatstället  vid Mariatorget drivs sedan ett par år av den kände danske kocken Rune och hans son Fabian Kalf Hansen.
Man kan välja från kött- eller fiskbullar till vegansk mat, varma eller kalla rätter som har fått namn efter nordiska huvudstäder.
Det är gott men trångt vid det långa bordet intill fönstret som har löstagbara mellanskivor så att man kan ta sig in och ut till fönsterbänken.
Trappan med små bord högre upp längs väggen i det höga rummet är svårtillgänglig. Det är ofta fullt, även på sommaren när man kan sitta ute.

Gott om sittplatser finns hos Orgánico på Timmermansgatan som nyligen har bytt namn. De satsar mest på sina berömda glutenfria bovetewraps. Inredningen är enkel, från hyllorna på väggen kan man köpa olika stapelvaror. Bakom en plastvägg längst in finns grönsaker och frukt.
8t8 på Swedenborgs- gatan är en liten ambitiös affär med handplockade leverantörer. Den ser ut ha hittat sin kundkrets, åtminstone så här vid jul. Den egenimporterade isländska rödingen blev helgens fisk efter att vi fick ett smakprov utanför affären.
Nudelbaren har öppet mellan 11-14.
Alla dessa matställen riktar sig till medvetna konsumenter, folk som har råd, tid och miljösamvete.
Ekologiska stormarknader har funnits länge på kontinenten, nu verkar trenden ha slagit rot hos folk på Söder i Stockholm.



fredag 18 december 2015

Gustav III:s arkitektoniska äventyr med Panteon som ideal

"Det finns ingen människa som har minsta spår till fantasi, mer än jag och Desprez", lär Gustav III ha sagt.
Av alla svenska kungar var han den som hade mest utvecklad smak och intresse för estetik - och stora planer som dock fick ett abrupt slut.
Kungens italienska resa 1783-84 gav upphov till kontakter och idéer för storslagna byggnadsverk med förebilder från Rom.

Där engagerar kungen den franske konstnären Louis Jean Desprez som teatermålare till Kungliga Teatern i Stockholm. Den skicklige och produktive Desprez målar scenografier till kungens operor och teaterföreställningar. Snart får han alltmer avancerade uppgifter, koppartälten i Haga byggs efter hans ritningar.
Kungen gör sig av sina tidigare arkitekter och ritar om deras byggprojekt, sitter ofta tillsammans med sin favorit och smider allt mer vidlyftiga planer bl.a. för Haga slott.



Olof Tempelmans godkända ritningar till flera byggnader läggs åt sidan, Botanicum i Uppsala till Carl von Linnes ära  har en sidofasad som än idag i stort ser ut som på kungens egen ritning.  Bygget tas över av Desprez  som utnämns till kungens förste arkitekt 1788. Året efter skickas Desprez till Finland för att föreviga krigshändelserna i målningar.

 I Tavastehus har ett kyrkobygge planerats sedan många år. Efter flera turer förkastas även Tempelmans redan antagna ritningar och Desprez får kungens uppgift att rita en kyrka med Panteon som förebild. Bygget startar 1792 och tar sex år. Interiören med predikstolen i mitten och böjda bänkrader liknar en amfiteater.
Ortsborna lär sig aldrig att uppskatta den klassicistiska runda byggnaden som byggs om till en traditionell korskyrka hundra år senare.



Kungens död den 29 mars 1792 satte inte bara stopp för alla byggplanerna utan innebar också att en död hand lades över hela kulturSverige. Det fanns varken pengar eller visioner längre. Inget svenskt Panteon skulle komma att resas på Riddarholmen eller någon annanstans i Stockholm.
Erik Palmstedts ritning arkiverades tillsammans med Desprez större version som liknar Pantheon i Paris.






Haga slott hade vuxit i kapp med statsskulden,  grundmuren som påbörjades 1786 står kvar men arbetet stoppades samma dag som kungen dog.  Teglet användes sedan till krigsskolan vid Karlbergs slott.
Desprez karriär som arkitekt slutade där, en del av dem som kungen hade ratat fick sin revansch, även om det saknades pengar till nybyggen. Desprez fantasi levde dock vidare hos hans elever som kom att förnya byggnadskonsten i Norden.

Pantheon i Rom
Desprez teckning akvarell till Haga slott

måndag 7 december 2015

Världens äldsta julgran?


Julmarknadstraditionen på Rådhustorget i Tallin, Raekoja plats   startade i sin nuvarande form 1991 då Estland återfick sin självständighet.  Marknaden öppnar redan kring den 20 november och pågår fram till den julianska julhelgen i januari, då den ryska julen firas.

Marknaden har listats som en av de tio bästa i Europa. Enligt legenden restes en julgran framför Rådhuset av svartbröderna redan år 1441. Det skulle i så fall vara världens äldsta.
Rådhustorget är den centrala platsen i Tallins gamla stad som besöks av stora turistgrupper på sommarhalvåret. Nu har restaurangernas uteserveringar fått ge plats åt marknadsstånden. Hantverk, kläder och framför allt mat och dryck finns att köpa varje dag från tio på förmiddagen till sju på kvällen. Glögg finns med alla möjliga ingredienser, likör, punsch, olika bär och kryddning och serveras även efter stängningsdags. Jag provade pepprad glögg av havtorn som var riktigt god.
Man kan äta vid borden mellan stånden, smaka på estniska julspecialiteter som blodkorv med surkål men det finns även olika soppor, estniska piroger  och ryska pelmeni. Bäver, vildsvin och  älg samt olika korvar kan man köpa med sig.
Bakverk av alla de slag och fint dekorerade pepparkakor är svåra att motstå.


Stickade tröjor, mössor och vantar finns i alla kulörer, trähantverk, smycken och krimskrams kan man köpa överallt i olika affärer i gamla stan.
Har man tur, kan man också råka se jultomten komma ridande med renar, för att ta emot barnens önskningar. Riktiga djur att klappa och karuseller att åka på finns också för barnen.


På veckosluten och fredagskvällar bjuds kulturprogram från olika landskap i Estland på den stora scenen. Pojkarna i den här stora gruppen folkdansare hade mycket hög knäföring.
Om jag bodde i Tallin, skulle jag nog besöka julmarknaden flera gånger, äta och dricka och glädjas med barnen som pratar med tomten.

onsdag 7 oktober 2015

Sibelius italienska inspiration

Rapallo är den största staden vid Riviera di Levante, soluppgångens kust, mellan Genova och Toscana.
Redan etruskerna har slagit ner sina bopålar här, det finns fynd från 700 f.Kr. Borgen på stranden är från 1549. Trakten är känd för sina milda vintrar som inspirerat många kända konstnärer.
Friedrich Nietzsche fick sina första idéer till Zarathustra och Ezra Pound skrev de flesta av sina dikter i Rapallo.
Jean Sibelius uppmanades av sin nyfunne vän och musikaliska rådgivare Axel Carpelan att resa till Italien. Han skulle behöva Medelhavets klassiska lätthet för att komma över sorgen efter dottern Kirstis död. Sibelius hade då haft sina första framgångar men hans alkoholmissbruk tilltog. Carpelan ordnade ett resestipendium på 5000 mark, som dock till stor del slösades bort på dyra hotellräkningar i Berlin till Ainos förfäran.
I februari 1901 kom Sibelius till detta hus vid strandpromenaden Lungomare Vittorio Veneto.
Här började arbetet med den andra symfonin, den långsamma satsen tog form. Men nya mörka moln fick Sibelius att brådstörtat lämna familjen och resa till Rom. Han var rädd att mista även sin andra dotter Ruth i hög feber, bukhinneinflammationen gick dock över.
Den känslige tonsättaren kunde återvända, och tog med sig familjen till Firenze.
Rapallo har inte glömt den store finske tonsättaren, till hundraårsminnet av hans födelse sattes denna skylt på väggen med texten: Flyende från den nordiska vintern mellan februari och maj 1901 bodde Jean Sibelius här. Det tyrenska ljuset lyfte hans poetiska fantasi i komponerandet av hans andra symfoni opus 43.
Nu femtio år senare hålls en Sibeliusfestival i oktober med bl.a Folke Gräsbäck och Satu Jalas, seminarier och konserter. Länk: Festivalsibelius
Den lilla staden med drygt 30 000 invånare vid Tigullio-bukten ordnar ofta internationella kulturevenemang.
När man kommer genom den enda kvarvarande porten Porta delle Saline från gamla stan till palmerna vid strandpromenaden, kan man föreställa sig hur konstnärerna i gamla tider har gått här och hämtat inspiration.
Tänk om man själv kunde ta del av det tyrenska ljusets kraft.

tisdag 29 september 2015

Toscansca läckerheter med handkyss

Italien har varit mitt favoritmål under senaste åren, och  Cortona uppe i Toscanas berg är platsen där jag bott allra längst. Den lilla staden med sina branta backar har förändrats en del under drygt  tio år. Men mycket  är sig likt.  
Det är roligt att känna igen restaurangerna där man har ätit, till och med komma ihåg vissa måltider.
Maten i Toscana är ett kapitel för sig, vid kusten  fisk och skaldjur, i inlandet kött, vilt och svamp. Funghi porcini (Karl Johan) och tryffel står ofta  på matsedeln i Cortona. 
Chianadalen mellan bergen är känd för sina vita kor ända sedan från etruskernas tid, chianninakött eller  vildsvin får inte heller saknas från en representativ meny.
Många kommer till Cortona just för att äta, restauranger finns lite varstans längs de trånga branta gränderna, under senare år har de blivit ännu fler.  Utan turister skulle de inte klara sig. Många har bara sommaröppet.
Av alla de matställen som jag lagt på minnet väljer jag den exklusiva La Bucaccia med dörren täckt av Michelin-märken och den enkla familjekrogen med få enkla rätter för dagen.
Männen som driver dem är varandras motsatser. Romano på via Ghibellina är världsvan och innovativ, en större än livet person, den andre som jag kallar för gubben, får en egen historia här:  Lunch på Via Dardano
Romano Magi driver sin  stjärnrestaurang tillsammans med sin fru Angolina som står för matlagningen. Dottern Francesca började i yrket så fort hon lärt sig skriva: Den yngsta servitrisen 
Angolina ordnar exklusiva kurser i matlagning och Romano i osttillverkning. Han är även vinkännare och har ett eget lager fina viner. Den rekommenderade Sangiovese  Cortona DOC 2007 var väl värd sina 20 euro.
Numera upptar menyn även en lista på 10 olika allergener,  markerade med olika bokstäver efter varje rätt på matsedeln.
Husets antipasto med charkuterier är något av det godaste jag ätit, kastanjepastan med svamp och nötter smälter i munnen, papardelle med vildsvin har lyft den traditionella smaken till en högre nivå och efterrätterna är himmelska. Lägg märke till dekorationerna på tallriken och de specialtillverkade glasen.
Där satt vi ute i den varma septemberkvällen i solnedgången och njöt av livets goda.
Underhållningen stod Romano för, han bemötte alla sina kunder på olika sätt, med något för varm uppmärksamhet, kärleksförklaringar på olika språk till en gammal dam vid nästa bord och handkyss till mig. Något omtumlade men mycket belåtna började vi trampa uppför den branta gatan.




måndag 28 september 2015

Lunch hos gubben i Cortona

Bara fem bord finns i den lilla restaurangen på Via Dardano där tiden har stått stilla. Den såg bedagad ut redan för mer än tio år sedan då vi första gången åt pasta på Trattoria Tacconi Angiolo. 
Nu har Tv-apparaten i hörnet bytts ut, liksom en del av fotona på väggen som visar den åldrande, matlagande familjenKonceptet är det mest anspråkslösa som jag har råkat, skylten i hörnet  är reklam för ett kaffemärke, namnet på trattorian har för längesedan målats på väggen ovanför dörren och går knappt att tyda. 
Köket  är  öppet mellan 12.30 till 14.15 står det på en lapp på väggen. På en annan lapp bredvid står det att köket är stängt på kvällen.
Vi brukar  äta hos gubben minst en gång när vi bor i Cortona. Han är en mager man med stora tänder,  ständigt på språng. Frun står i köket, systern och svågern hjälper till och umgås med gästerna, stående bredvid bordet i ett intensivt samtal med barnfamiljen.  Man känner sig som en gäst i huset. Släktförhållandena har vi räknat ut genom att betrakta det som sker i den lilla matsalen.

Matsedel finns inte, en skylt på väggen visar de modesta priserna på förrätt och huvudrätt.  Man sätter sig vid ett bord med  vit duk och tygservetter, blir hälsad av gubben som berättar att det finns tre pastasorter med fyra olika såser att välja på,  vin och vatten eller läsk. Flaskorna hämtar han från ett förråd på andra sidan gatan. Det blir mycket spring. 

 Vi beställer lokal pasta pici med ragu, (köttfärs och tomat) samt oljig pesto, men hoppar över huvudrätten som presenteras när vi är klara med pastan. Det skulle varit biff med spenat som dagens grönsak. 
Det visar sig att systern har koll på tillgång och kvalitet när nästa matgäst, karabinjären, tas emot med förplägnad och lång utläggning om matvaror.
Paret som satte sig vid det enda lediga bordet efter oss beställer sina köttbitar välstekta, och jag råkar titta in i köket på väg till toaletten just när de tillagas på öppen låga. Oset lägger sig tjockt i hela lokalen.
Lunchen hos gubbens familj är något av ett äventyr. Det händer något hela tiden, varje dag blir det nya möten, och när vi tar avsked efter kaffet och kakorna, kallas även frun från köket att skaka hand med oss som kommit så långväga ifrån. Här handlar det om god och vällagad husmanskost, inga Michelinstjärnor men desto hjärtligare atmosfär. 

Restaurang med Michelinstjärna

tisdag 22 september 2015

Underjordiska etrusker i Chiusi

Chiusi är en av de allra äldsta etruskiska städerna i Toscana.  Camars på etruskiska, Clusium på latin, betyder stängt. Floden Clanis var förbindelselänken till Perugia. Stadens läge vid Trasimenosjön fungerade som ett lås.
Numera stiger många resande av tåget på stationen men de flesta åker vidare mot Siena.
Grannorten Chianciano Terme lockar badgäster till sina termalbad, den lilla orten har hundrafemtio hotell.
Till Chiusi gamla stadskärna på berget 400 meter över havsytan hittar inte lika många. Den som kommer hit blir mycket vänligt mottagen. Chiusiborna verkar vara måna om sina besökare och stolta över sin stad som har en hel del sevärdheter att visa upp.
Långt före vår tideräknings början, 600 år f.kr. var staden den yttersta av tolv viktiga centralorter för den etruskiska bosättningen i Chianadalen. I hela området har man under hundratals år grävt upp lämningar från tiden före romarna. Etruskiska museer finns även i många mindre orter, och alla har haft sina mer eller mindre vetenskapligt inriktade etruskiska akademier.

Museo Archelogico Natinonale Etrusco har fått sina första föremål av lokala familjer år 1871, huset är från 1901. Samlingen bevisar traktens centrala betydelse för Etruskien. Många gravar har hittats här, och det finns en legend om ett enormt mausoleum över kung Lars Porsena med gyllene vagn dragen av tolv hästar.
Senaste gravfyndet gjordes 1977. Museet är helt upprustat sedan 2003 och utställningen av  föremål från olika tidsepoker har fått en modern utformning. Övergången från bronsålder till järnålder kan följas genom arkeologiska fynd: från bronsstatyer till många vackra föremål av den speciella bronsliknande svarta buccherokeramiken.

Många av Chiusifynden har hamnat i andra museer i Europa.
De märkligaste föremålen på plats är denna Kanop-urna i brons med  stiliserad terrakottaporträtt av Dolciano samt några av Italiens bäst bevarade gravurnor.  Under den vilande figuren på själva urnorna avbildas på de flesta den dödliga kampen mellan Polyneikes och Eteokles ur den grekiska sagan om Oidipus söner.
En grav med väggmålningar kan man se som reproduktion på museet eller man kan boka visning till riktiga etruskiska gravar några kilometer längre bort.



Kaféet med den fina grönskan mitt emellan kyrkan och museet blev vår favoritplats. Tyvärr hann vi inte se någon av de berömda gravarna eller katedralmuseet bakom denna fasad.
Katedralen som har påbörjats på 600-talet är en av de äldsta kyrkorna i området, men där inne finns knappt någonting kvar från de tidigaste århundraden, målningar som ser ut som gamla mosaiker är från 1800-talet.


Däremot hann vi få en guidad tur i Porsennalabyrinten, de gamla etruskiska vattenledningstunnlarna. 130 meter gångar har grävts fram under den romerska anläggningen som i slutänden leder upp  till katedralens klocktorn med vidunderlig utsikt över dalen och sjöarna, den lilla i närheten och Trasimeno i fjärran.
Staden Chiusi var en spännande upptäckt på väg till Montepulciano dit vi kom med buss på eftermiddagen.
Nu när jag vet vad vi missat kan jag mycket väl tänka mig att återvända. Det är väl värt att hoppa av tåget halvvägs mellan Roma och Firenze.

Om Chiusi på engelska
Arkeologiska museet

onsdag 12 augusti 2015

Gruvarbetarnas katedral i Kutna Hora

St Barbaras katedral i Kutná Hora har tillägnats gruvarbetarnas skyddshelgon. Arbetet i den trånga silvergruvan inne i berget var enormt farligt, det fanns egentligen  inga andra sätt att skydda sig än att  be till heliga Barbara. Det finns tusentals berättelser om hur hon fick den hårda stenen att mjukna, lyste upp mörkret eller visade vägen ut efter ras.


Silvret skapade stora rikedomar som skulle återspeglas i kyrkan, vilken skulle ha blivit dubbelt så stor, men  blev aldrig färdig.
Bygget påbörjades 1388, den första arkitekten var Johan Parler. På fem år skapades 15 små altare runt huvudaltaret, var och en med sin präst. Man kan tänka att det var olika yrkeskategorier i den kungliga staden som behövde var sin kontakt med himlen. Något riktigt tak i den gotiska kyrkan fanns dock inte under  nästan 200 år.
Hussiterkrigen satte stopp för byggandet i 60 år, sedan började pengarna sina.  Arbetet fortsatte dock under de kända arkitekterna Matyas Rejsek och kung Wladislav II:s hovarkitekt  Benedict Ried som utvidgade kyrkorummet genom att  bygga en basilika ovanpå den gamla kyrkan. 


Tre spetsiga torn ger sin speciella prägel till exteriören. Uppe  i det  gotiska  valvet  med den sirliga ribbkonstruktionen kan man ana  de  himmelska höjderna.
Liknande valv kan man se i andra tjeckiska kyrkor, men här har det uppnått sin yttersta förfining.

 Senare övertog jesuiterna kyrkan och tillförde  detaljer i barockstil. På berget intill restes ett stort kollegium som nu är museum för modern konst.
Katedralen tog 500 år att bygga. Vid den sista nygotiska byggperioden i slutet av 1800-talet fick exteriören tillbaka mycket av sitt ursprungliga utseende. Många epoker och konstideal finns i den här kyrkan liksom i många andra.
Det som skiljer ut St Barbara är den starka förankringen i traktens kulturhistoria,  medeltida väggmålningar som skildrar arbetet i gruvorna. Man kan se olika arbeten, den välklädda hantverkaren eller  silverhuggarna i sina vita huvor som har St Barbara i sina böner när de kryper ned i schakten.


På hedersplats som staty står den som en gång byggde upp Kutná Horas välstånd, gruvarbetaren i sin vita rock med lampan i handen.

Läs också Resfoten: Silvergruvan i Kutná Hora
Benkyrkan i grannbyn Sedlec
Här bor vi i Prag: http://pragmedmera.se