tisdag 22 oktober 2013

Monumentalt vilorum på Skogskyrkogården


100 000 stockholmare har fått sin sista vila i tallskogens rofyllda landskap på Skogskyrkogården. Arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz blev världsberömda och gravplatsen förklarades som Unescos världsarv 1994. De flesta världsarv är mycket äldre, detta var andra gången som man valde en plats från 1900-talet.


Lewerentz utformade landskapet i svensk romantisk stil med mjuka kullar och fri rymd samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplunds fyra kapell är modernt funktionalistiska. Båda arkitekterna var i 30-årsåldern när de vann den stora internationella tävlingen 1914 som hade som mål att skapa en nydanande kyrkogård. Den första invigningen hölls 1920 men bygget fortsatte 20 år till. Asplund dog strax efter att hans Monumenthall med kapellen blev färdig. Hans begravning var en av de första där.

Lewerentz kom i onåd och fick inte fortsätta med att planera området, utan allt förblev som det var i många år. Nu har marken utökats från 80 till 102 hektar, Visitors center med utställningar har öppnats och i höst skall det nya krematoriet av Johan Celsing tas i bruk.
Det största kapellet är Heliga korsets. Där kan många sörjande få plats.

 

Trons och Hoppets kapell är så utformade att det inte känns ödsligt när få är närvarande under ceremonin. Katafalken med kistan är det centrala och bänkarna är placerade så att de sittande kan se varandra. Omgivningen andas allvar och vördnad, även om en del sidoutrymmen är trånga och slitna.
Den största besökshelgen är allhelgona då


tiotusentals människor tänder ljus på gravarna och lyssnar på konserter i kapellen.
Skogskyrkogården besöks av många som inte har någon grav att gå till. Bara Greta Garbos grav är markerad på kartan, andra får man söka efter på nätet med namn. Men de flesta kommer nog för att uppleva stillheten i parken som tar fasta på föreställningen om tallskogen som pelarsal.
Tallar växte i området redan innan gravarna anlades, nu är många så gamla att en del har blivit omplanterade.











Den 888 meter långa Sju brunnars stig från Meditationslunden till Uppståndelsekapellet är kantad av björk, tall och gran för att vägen skall kännas mörkare innan man kommer fram.
Kyrkogårdsförvaltningen tar väl vara på världsarvet. På FN-dagen 24.10. hålls alla fem kapellen öppna, på sommaren är det öppet för turisterna och olika visningar ordnas.
De 100 000 gravarna står där i oändliga rader utan att några sticker ut, minnesstenar eller kors skall vara låga.







Alla som ligger här är inte protestanter eller andra kristna.
Asplunds granitkors från 1939 skall därför symbolisera livets kretslopp. Ovanför ligger minneslunden där oändligt många ljus tänds under allhelgona.
Den mest avbildade platsen Almhöjden ligger intill näckrosdammen som reflekterar de tända lamporna. På den mjuka kullen reser sig träden stramt och kontrollerat mot horisonten. Trappstegen blir lägre ju högre upp man kommer. Upplevelsen är stark men styrd, nästan teatral.

http://www.skogskyrkogarden.stockholm.se


söndag 6 oktober 2013

Camondos tragiska familjehistoria

Det var en gång en rik judisk familj som kallades för Österns Rothschild. Den sefardiska släkten Camondo ägde en av Ottomanska imperiets viktigaste banker.
Moïse de Camondo föddes i Istanbul 1860. Nio år senare flyttade familjen sin verksamhet till Frankrike där de blev lika framgångsrika. Moïse var en stor samlare och mycket intresserad av det franska 1700-talets senare hälft.

Han skaffade sig konst, möbler och porslin av förnämsta kvalitet.
1910 ärvde Moïse föräldrarnas hus på Rue de Monceau intill parken med samma namn. 
Han bestämde att riva det gamla huset och bygga ett nytt för härbärgera alla skatterna. Petit Trianon i Versailles valdes som förebild till huset som ritades av René Sergent.  Kollektionen byggdes ut efter att gamla dyrgripar blev till salu.
Huset var tänkt för sonen Nissim de Camondo  och stod färdigt när första världskriget bröt ut. Nissim hann knappt bo i det nya huset, hans plan störtade i en luftstrid 5.9.1917
De flesta salongerna i husets tre våningar ser ut att vara avsedda för representation men man kan se att familjen bodde där, det finns två sovrum och två badrum.
Moïse Cammondos dotter bodde också i huset med sin familj ända till sonen Bertrand föddes. Deras rum möblerades om efter flytten.
Då hade huset med inredningarna redan testamenterats till franska staten.  Efter Moïses död i november 1935 blev det ett museum.
Huset är den del av museet Les Arts Decoraftifs. Det underhålls till stor del med hjälp av donationer.
Möjligheten att kunna besöka ett hem som har bevarats i ursprungligt skick är sällsynt, även om detta hus inte är likt de flesta borgerliga hem från förra sekelskiftet.
Det mesta av bohaget är ju mer än hundra år äldre.
Undervåningen med tjänstefolkets matsal och kök motsvarar byggtidens moderna krav. Numera får dock hissen inte längre användas.När man har gått runt i huset och sett bilder av dess ägare, känns det nästan som man lärt känna dem. Den sista sonen Issim möter en med granskande blick på fotot. Hans farfar Nissim den äldre är modernt klädd, men farfars farfar Abraham-Salomon  i sitt gråa skägg bär österländska kläder.
Det var tur att sjuttonhundratals beundraren Moïse inte levde några år till för då skulle det nog inte finnas något museum. Hans dotter Béatrice med maken Léon Reinach och barnen Fanny och Bertrand undgick inte förintelsen. De blev deporterade och omkom alla i Auschwitz.