söndag 29 september 2013

Den vackraste byn i Normandie?



Det finns många byar i Frankrike som tillhör kategorin "de vackraste", nästan 200 har utmärkt sig. De flesta finns i södra delen av landet. Vid Mancelles Alper, ett område med grönskande berg och dalar sydost i Normandie ligger Saint-Céneri-le-Gérei.  Närmaste staden Alencon ligger bara 15 kilometer bort.
Byn är omgiven av strömmande vatten på två håll genom floden Sarthe som ringlar sig runt Orne-regionen.
Det är få människor som bor där, uppgifterna varierar från 120 till 150 invånare. Högsta befolkningssiffran 333 upnåddes år 1861.
Den första kände bybon var Céneri, en italiensk eremit från Spoleto som slog sig ner här redan 658. Han bygge sin koja vid stranden och predikade för folket i området. Vid hans död 669 hade hans anhängare byggt ett träkloster på platsen.



Sedan kom vikingarna och på 1000-talet Guilaume Giroie som byggde ett slott i närheten. Slottet ligger i ruiner, men stenkyrkan som restes till Céneris minne 1089 står högst upp på kullen.
Kyrkans medeltida muralmålningar har restaurerats. De liknar svenska kyrkomålningar från samma tid. Från sydligare håll kommer motivet Kristus pantokrator under det välvda trätaket.

Kyrkan förklarades till historiskt monument 1886. 

På 1300-talet byggdes det lilla kapellet som står vid flodstranden där eremiten en gång bodde. På andra stranden ligger en undergörande källa. Numera är byn även känd i konstsammanhang. Corot och Courbet hittade hit redan på 1800-talet, och den vackra naturen har sedan dess lockat många målare. Under 1900-talets levdes konstnärsliv, motiv fanns överallt och även restaurangernas väggar målades för brödfödan.


Det finns tre restauranger i byn, men man måste vara på plats i god tid för lunchen, klockan två stängs köket. Någon har till och med blivit avvisad med att en kniv stacks i bordet. Vi lyckades beställa kaffe och fick bevittna hur servitrisen fick en rejäl utskällning av en man som skyndade i väg med sin bil.
Det kan kosta på att bo och arbeta i en av Frankrikes vackraste byar, många dumma turister kan ta musten ur en. Vintern blir nog lugnare.



http://www.les-plus-beaux-villages-de-france.org/en/map-most-beautiful-villages-france













onsdag 25 september 2013

Le Notres parker i Paris



Tuilerierna, den stora parken mellan Louvre och Champs Elysées mitt i Paris skyltar med André Le Notre i år.
Man firar 400 årsminnet av Ludvig XIV:s trädgårdsarkitekts födelse. Symmetri, stora öppna ytor med perspektiv, vattenspeglar, fontäner och parterre de broderie utmärker dessa storstilade anläggningar som har påverkat många av hans efterträdare i olika länder.
André Le Notres far och farfar hade varit kungens trädgårdsmästare och skött Tuilerierna. Han valde tidigt trädgårdar som sin livsuppgift, och reste till Italien för att lära mer. Därifrån kom kunskapen att anlägga fontäner och dra vattenledningar. Den första beställningen i Frankrike kom från kungens finansminister Nicolas Foquet. Åren 1655-61 byggdes Vaux-le-Vicomte.

Kungen blev mycket imponerad och utnämnde Le Notre till chefskontrollant för Bâtiments du roi, ansvarig för hovets trädgårdar och deras skötsel. Han fick betala för tjänsten med arvodet från Foquet och fick makten att bestämma över anskaffning av skulpturer och snickerier samt skriva kontrakt med leverantörerna. Han fick även delta i arkitekturakademins möten.
Le Notres porträtt hänger i Versailles som blev hans stora utmaning.
Den enorma ytan, 77 hektar, öppnar ändlösa perspektiv i fjärran. Vattenalléns båda sidor omges med skulpturer, vattenstrålar och mindre bassänger med symboliska grottor.
De mest bländande skapelserna försvann från parken redan när han pensionerades 1693 och Hardoin Mansart lät bygga om det mesta. Ingen av Le Notres trädgårdar har bevarats som de en gång var. Här finns hans ritning över Versailles.






Palais-Royals mark har grävts upp flera gånger. Fadern Jean planterade rabatter för kardinal Richelieu. Det blev en till ombyggnad innan sonen lät fälla de flesta träden och flyttade fontänen på uppdrag av Hertigen av Orleans 1672-75. Kungen blev tvungen att  lagstifta för att förbjuda hertigens hyresgäster att förorena marken.
Flera ombyggnader senare har man nu delvis rekonstruerat parken efter originalritningar.

Jardin du Luxembourg hade grundats av Maria de Medici 1612 som drottningens trädgård och en akvedukt konstruerades för att leda dit vatten.  1626 restes en 31 meter lång balustrad av Carrara marmor. Le Notre kom med i bilden 1672 när parken öppnades för allmänheten och den blev genast populär. Parken har utvidgats och byggts om åtskilliga gånger.


Observatorieallén kom till 1811, bassängen fick sin åttkantiga form senare liksom  skulpturerna.
André le Notres ritningar har till stora delar bevarats, många av dem finns på Nationalmuseum i Stockholm eftersom de en gång tillhört Nicodemus Tessin d.y. 
De har sannolikt redan sänts till Versailles där man nu förbereder utställningen Le Notre i perspektiv som skall öppna i slutet av oktober. Den pågår till den 24 februari 2014. Tänk om man kunde visa denna utställning även i Sverige.

                                                                  Läs mera om  vaux-le-vicomte

onsdag 18 september 2013

50 miljoner måltider på Chartier

Restaurangen Bouillon Chartier i Paris blev legendarisk  ganska snart efter öppnandet  på Rue du Faubourg Montmartre år 1896 och har så förblivit. Bröderna Frédéric  och Camille Chartier utvecklade det vinnande konceptet som har varit det samma under alla de fyra generationer ägare som har lyckats fylla den stora matsalen med gäster.





Enkel mat för rimliga priser för människor som arbetar i området var ursprungstanken. Nu blandas folk från olika håll i världen med parisare.
Matsedeln får plats på ett papper som trycks varje dag, samma kända rätter återkommer. Personalen i propra svartvita kläder är oerhört professionell. Vid inkomsten tas vi emot av en vänlig ung dam som leder oss till bordet. Vi får sitta med ett ungt par som får lägga upp sin väska på hyllan.


Inredningen i det stora höga rummet liknar förra sekelskiftes järnvägsstationer, stora speglar och en klocka på väggen. Det finns en övervåning också och servitörerna springer vant med stora brickor på den trånga trappan.
Vi beställer en dagens trerätters middag för 19:80 euro. Jag vill ha avocado som förrätt i stället. Servitören skriver ner våra önskemål på pappersduken. Räkor med majonäs samt min avocado kommer snabbt. Inte behöver man vänta länge på kalvsautén heller.  Det långkokta köttet år mört som det skall, men ingen kulinarisk sensation. Den enkla  mannagrynspuddingen är söt och smälter i munnen.
När det är dags att betala tar den korrekta servitören fram sin penna och räknar fram summan. Priset med en halvliter vin och mineralvatten syns här till höger.

När vi kommer ut vid åttatiden når kön från ingången långt ut till gatan.
Det är kanske inte maten som lockar alla som köar till Chartier utan upplevelsen av något historiskt som fungerar än i dag. Även om dagens gäster inte får förvara sina servetter och bestick i de små lådorna längs väggen kan man känna sig delaktig i något som generationer av matälskare har njutit av och återkommit till. Min bordskamrat har ätit här vid varje Parisbesök sedan 1970-talet, och jag kommer nog också tillbaka.