onsdag 26 juni 2013

Finlands mesta drottning Karin Månsdotter

I den svenska historien finns det inte många ofrälse som har gift sig kungligt. Den allra första i denna exklusiva skara var Karin Månsdotter. Inte mer än ett år fick hon vara Sveriges drottning. Hon kröntes officiellt dagen efter det storslagna bröllopet den 5 juli 1568.
Största delen av sitt liv levde hon förvisad i den östra halvan av riket. Hon bodde i Åbo slott och Kangasala.

Karin Månsdotter är, vid sidan av den första Bernadottedrottnigen Desideria, (d.v. s. Napoleons före detta fästmö Desirée Clary) och Silvia Sommerlath, de enda drottningar Sverige haft som varken varit kungliga eller adliga. Karin var en flicka av folket, hennes morbröder var bönder och pappa en fångknekt. Hon kom från Uppland men fick leva största delen av sitt liv i inre exil i Finland. Karin kom tidigt till slottet som kammarjungfru år Elisabet Vasa och blev femton år gammal erkänd som frilla till Erik den XIV. Som kung fick han gifta sig med vem han ville, men det kom också  att betyda slutet för hans regering.

Adeln godkände aldrig hans val av gemål. Dessutom var kungen psykiskt instabil. Han fick väl någon slags inre frid med sin drottning som födde honom två barn, men det räckte inte till för att stabilisera hans makt. Han led av svårmod och paranoida föreställningar. Då för tiden var det många som fick sätta livet till när de föll i onåd.
Kungen störtades från tronen redan tre månader efter det ståtliga bröllopet som var tänkt att ge honom folkets stöd. Då hade paret redan varit gifta i hemlighet. Dottern Sigrid föddes innan första vigseln men behandlades från början som en prinsessa.
Karin följde Erik XIV till de olika slott där den avsatte kungen hölls fängslad under fem år. I Åbo slott fick de bo tillsammans 1570 innan de återvände till Sverige. De fick ytterligare två barn som dock inte levde länge. Karin sändes tillbaka till Åbo slott 1573 för att inte föda flera barn. Sonen Gustav Eriksson Vasa som var den legitime tronarvingen skildes från sin mor och skickades till Polen.

Karin fick aldrig återvända till det egentliga Sverige, utan förlänades en kungsgård i Kangasala, nära nuvarande Tammerfors. Hon kom att leva i Liuksiala i 35 år fram till sin död 1612.
Hon var blid, vacker och älskad av folket. Hennes gård var en av de få som undgick plundring i Klubbekriget.

Kaarina Maununtytär som hon kallades i Finland fick träffa sin son bara en gång efter Erik XIV:s död. Det skedde  i Reval 1596. Hon är den enda svenska drottning  som är begravd i Finland.
Hennes kista sattes in  i Tottska kapellet  i Åbo domkyrka där även hennes dotter och barnbarn har fått sin sista vila. Till sarkofagen flyttades Karins kvarlevor först år 1867.
Liuksiala gård ärvdes av dottern Sigrid som var gift Tott, såldes till familjen Creutz och ägs sedan 1821 av släkten Meurman.  Ingenting från den gamla tiden finns kvar utom en stenkällare under gårdens huvudbyggnad. Även Kangasalas första kyrka som var byggd vid en hednisk plats låg där. Senare har  Jalmari Meurman låtit bygga en kapell på gamla kyrkans grund vid familjens gravplats.

Hovets hemsida om Karin Månsdotter



måndag 24 juni 2013

121 Majstänger på Skansen

Skansen har firat midsommar sedan öppnandet 1892. I år var det tusentals människor som köade vid ingången för att komma in till Tingsvallen och binda egna blomsterkransar, dansa  runt stången och visa upp sig.


Vid tvåtiden var det nästan omöjligt att ta sig fram för att se den långa stången mitt på den öppna platsen. Det hölls hälsningstal på olika språk om midsommarens hedniska ursprung. Sedan tågade folkdansgruppen med spelemän in, efter dem kvinnorna som dekorerade hela härligheten med blommor medan männen stod och väntade.

Vi fick höra att årets resning var historisk för att en kvinna  för första gången hade upptagits i gruppen som skulle resa  stången. Linda fick extra ohoj-rop när stången höjdes upp undan för undan med stöttar som flyttades fram för att få majstången att till slut stå rakt upp mot sommarhimlen.


Där står nu den svenska fruktbarhetssymbolen i hela sin prakt till allmän beskådan, och inom några timmar har årets lekar redan dansats färdigt. Små grodorna har hoppat runt med stora och små ben på årets längsta dag.
Barnen springer omkring i sina finaste sommarkläder och ser allmänt söta ut med blomsterkransar runt huvudet.
På Skansen har många hittat det närmaste man kan komma en lantlig idyll. Stadens gator har tömts men här uppe är det nästan trångt. På gräsmattorna i parken mellan gårdarna sitter större och mindre grupper med sin matsäck.
De som inte äter och dricker kan lyssna på folkmusik utomhus eller inne i Seglora kyrka.
För säkerhets skull firar man dock midsommar i hela tre dagar, så grodorna fortsätter att hoppa runt stången ända till söndagen.
Majstången står kvar långt in på hösten tills alla blommor och löv har vissnat.

http://www.skansen.se/sv


     

onsdag 12 juni 2013

De odödliga tonsättarnas stad

Wien är musikens huvudstad på många sätt. Det går knappt en enda dag utan att man kan höra flera konserter i staden, Filharmonin och Musikverein har var sitt ärevördigt konserthus med egen orkester.
Operan är världsberömd, inte minst genom Gustav Mahlers tid som operachef och dirigent. Mahler har dock inte förärats någon egen staty,  men han har fått en minnesplatta på Konserthusets vägg.

Vilka grunder man har haft för att resa statyer över stadens stora tonsättare och hur de har blivit utformade borde man kunna studera mera ingående.
Finns det en relation mellan hur wienarna uppskattar sina kompositörer och storleken på stenfigurerna?
Valskungen Johann Strauss är helt och hållet förgylld där han står i Stadsparken inramad av nymferna.

Huset där Johannes Brahms bodde finns inte kvar, så han har inget eget museum. Längst in i Haydenmuseét har man dock ett rum med hans möbler och tillhörigheter.
 Flera av de stora namnkunniga har slutit sina ögon i Wien än de som där har kommit till världen. Alban Berg har inget monument trots att han  både föddes och dog där.









Detsamma gäller Franz Schubert och Johan Strauss som har var sin staty i Stadsparken och gravsten på Zentralfriedhof.

Schubertmuseum finns både i hans födelsehus och i den sista bostaden. Wolfgang Amadeus Mozart och Joseph Haydn har var sitt museum samt flera statyer och minnesmärken i staden.
Tonsättarnas liv och vanor har också lämnat avtryck på olika håll, även i många kyrkor finns tavlor som påminner om vad som hänt just där.


 Anton Bruckner är ihågkommen  i Maria Treu-kyrkan, där han har avlagt prov i orgelspel men inte blev anställt trots goda vitsord. Han var länge motarbetad och står nu  i Stadsparken bara i halvfigur.
Ludvig van Beethoven flyttade till Wien från Bonn 1792 och bodde på många olika adresser.  Det finns ett antal minnestavlor över honom, den sista i Trefaldighetskyrkan där han blev bisatt.
Beethoven  har fått den allra största statyn i sin egen park mitt emot  Konserthuset.
Ingen av statyerna präglas av högre estetiska värden, de är lika stendöda som de stora mästarna. Men deras musik lever och blomstrar liksom blommorna vid deras minnesstenar.

söndag 2 juni 2013

Hiss till himmelska höjder i Karlskirche

Wiens ståtligaste barockkyrka, Karlskirche, ligger vid Karlsplatsen mitt emot Musikverein , alldeles intill de centrala Ringgatorna.
Som sevärdhet klassas den så högt att man måste betala 8 euro i inträde. Ståtligt är det trots att man kommer rakt in i en byggarbetsplats. Restaureringen har pågått i snart 13 år och kostat mycket men det kommer nog att ta flera år till.


Fasaden är nu klar med sina kopior av Trajanuskolonnen i Rom på var sin sida av den antika tempelportiken. Tornen är har fått sin form efter de italienska barockmästarna Bernini och Borromini. En blandning av Rom och bysans samt den stora ellipsformade kupolen ger en unik prägel åt byggnaden.
Den katolska kyrkan beställdes av kejsaren Karl VI  1713 efter att pestepidemin härjat i staden och den är helgad åt Carlo Borromeo, ärkebiskopen som själv tog hand om pestsmittade i Milano 1576. Hans liv skildras i olika konstverk i kyrkan och i kupolernas reliefer.

Hovarkitekten Johann Bernhard Fischer von Erlach som även har ritat slottet Schönbrunn fick aldrig se kyrkan färdig, hans son Joseph Emmanuel färdigställde bygget 1737.
Kejsaren och Röda stjärnans orden från Prag var länge kyrkans huvudmän. Nu hör även katolska högskolan inom Wiens tekniska universitet till kyrkans förvaltare.
Byggkostnaderna för kejsarens kyrka var enorma och samlades in från hela Habsburgska monarkin. Även renoveringen tagit tid och pengar i anspråk.
För ändamålet bildades 1966 kyrkans vän- och gynnarförening och först efter att man börjat ta betalt av besökarna har man kunnat finansiera arbetet. De 200 000 turisterna årligen har ansvarat för 70 % av kostnaden.



De nyrestaurerade kupolfreskerna av Johann Michael Rottmayr som omfattar 1250 kvadratmeter kan närstuderas efter en hissfärd på 32 meter.
Sedan kan man på egen risk gå uppför de robusta trätrapporna ända till kupolens mitt. Det är ett begränsat antal personer som får komma upp åt gången.
När man till slut har nått kupolens högsta punkt på osäkra ben, är inte utsikten så hänförande som man hade väntat sig, de grova gallren för de stora fönstren lockar inte till betraktande av panoramat över Wiens centrum som öppnar sig åt alla håll.







Desto intressanttare är alla märkliga varelser i freskerna som man kan se på vägen ner.
Väl nere på marknivån kan man ta sig upp för vanliga stentrappor till två museér, Museo Borromeo med skattkammaren som verkar liten jämfört med den enorma interiören. En  våning högre upp finns det nya museet med vidvinkelfotografier av kyrkan.
Många barockkyrkor har jag sett i Europa  och skrivit om, St Nikolauskyrkan i Prag tävlar om äran att vara den magnifikaste av alla norr om Alperna.
Där alla de andra kyrkorna har varit estetiska upplevelser, var klättringen upp till Karlskyrkans kupol ett äventyr. I tre dagar värkte lårmusklerna,  men det var det värt.