tisdag 29 mars 2011

Dresdens världsarv försvann med en bro

Elbes dalgång vid staden Dresden hade världsarvstatus från 2004 till 2009. Brobygget över floden  stöttes och blöttes under flera år efter beslutet 2005. 
Samtidigt  som den 20 km långa dalgången vid Dresden kom upp i Unescos världsarvlista, återfördes   den av serberna sönderbombade bron i Mostar i Bosnien Hercegovina till samma lista efter att den hade byggts upp igen.


Dresdens trafikproblem vägde dock tyngre än Unescos kulturstöd.
Den fyrfiliga Waldschlösschen-bron har nu dragits fram över Elbe vid sidan av den gamla stadskärnan. Snart skall motorvägen vara klar, men världsarvet ströks av Unesco som först hade gett ett års betänketid, men det räckte inte till att stoppa bygget. Processen var lång, ända upp till Sachsens högsta förvaltingsdomstol.  Vägbyggets kostnader  beräknas till 157 miljoner euro. Förra våren fanns inte själva bron på plats ännu.


Stadens puls var långsammare än i västligare storstäder, inga köer i trafiken till stadens centrum, åtminstone under helgen. Spårvagnarna körde i sakta mak över bron, turisterna trängdes till de många muséerna. Dresdenborna själva satt vid strandkanten och njöt av vårsolen.


 Europas balkong har den långa terassen  på palatset Zwinger kallats. Där gick grupper från många olika länder i klungor efter sina guider på väg till stadens många sevärdheter som naturligtvis inte blir mindre intressanta efter motorvägen. 
Men något av stadens charm kommer att bli överröstad av trafikbuller.  Jag är glad att ha hunnit se skönheten innan bron, men kan mycket väl tänka mig att åka dit igen även senare. Det finns mycket kvar att se och uppleva i Dresden.




http://www.wsb-info.de/aktuell.html Titta vidare på arkivbilder!


lördag 19 mars 2011

Nöjsam postsovjetisk spasemester i Pirita

Pirita Hotel byggdes
för den olympiska regattan i Tallinn 1980. Det katamaranliknande skrytbygget i betong har trots  renovering bevarat mycket av sovjet- känslan.

Under olympiaden hette hotellet SPORT. Den
K-märkta byggnaden i råbetong tilldelades en specialutmärkelse på Internationella arkitektförbundets (UIA) biennal 1993. Då hade det redan renoverats för första gången och döpts om till Pirita.


 Pirita Top Spa Hotell ingår numera i Tallink-gruppen. Man kan boka förmånliga paketresor inklusive mat, logi och behandlingar. Det finns både hälso-spa och skönhetssalong samt simbassäng med bastu.
Hotellet har 267 rum i två flyglar med utsikt mot havet eller parken och ligger ca 6 km från centrum vid småbåtshamnen, intill en badstrand.





Restaurangen Regatta ovanför de långa katamaran-korridorerna har fantastisk utsikt mot havet. Trots att den är ny, står en hink på det  mörkt glänsande stengolvet i buffématsalen under det läckande taket.  Efter två dagar med tre måltider börjar man bli less på maten trots att det har funnits både anka och musslor i buffén.
En del av takplattorna på första våningen är vattenskadade och byts ut, neonrören blinkar medan vi traskar fram och tillbaka i badrockar till badet i andra änden av huset. De som bor i våningen ovanför måste först gå den här gången och sedan trappan upp för att komma till sina rum.


25-meters bassängen används flitigt av tallinborna, barnfamiljer och äldre som talar estniska eller ryska. Omklädningsrummet har ingen könsfördelning, man byter om i små låsbara bås bakom skåpen. Damerna har en egen bastu i sitt duschrum, annars badar man gemensamt med baddräkten på. Ångbastun är behagligt varm och har roliga små sittbås med mellanväggar.


Det märkligaste var dock saltkammaren, där saltet blåser in genom ventilerna medan man sitter och mediterar till fågelsång och stillsam musik. Det skall vara nyttigt för andningsvägarna. Jag märkte ingen skillnad men trivdes ändå. Pedikyren med paraffin var desto nyttigare för mina spruckna hälar.
Trots alla anmärkningar var jag mycket nöjd med min sparesa, lugnet och massagen gjorde gott. Tre nätters hälsopaket gav full valuta för pengarna.

http://www.tallinksilja.com/sv/hotelTrips/tallinn/TallinnHotel/pirita.htm




tisdag 8 mars 2011

Vårkänslor ovan molnen i Toscana

Våren kan ibland gå i baklås på Toscanas höjder. Marsmorgonen efter vår ankomst till Cortona var alla taken täckta med snö. På nyheterna såg vi att det var ännu värre på andra ställen, trafiken stod still och barnen kunde inte komma till skolan. 
Riktigt snötäcke på kullarna vid Cortona är dock så pass ovanligt att ett gammalt fotografi på denna sällsynta företeelse hänger till
allmänt beskådande på en enkel familjerestaurang i den lilla staden.


Men snöflingorna fortsatte att falla på gatorna så att folk för det mesta höll sig inomhus.
Nästa morgon var alla molnen bortblåsta, himlen klar och blå högt över dalen. Solen värmde så att man kunde tro att lövsprickningen skulle komma i gång på allvar men träden lyste kala även nästa dag.

 Inte heller visade sig något vårtecken på eftermiddagen den riktigt varma dagen då jag gick ut en extra gång för att se efter om några av de stora träden hade börjat få liv.
Ovanför de gamla murarna stack dock  blommande träd ut för att vittna om att våren var på väg. Här vid trappan bakom det gamla kapellet står den allra största mimosan. Annars bjuder inte de högre höjderna på någon större blomsterprakt, i dalen nedanför blommade redan magnoliaträden för fullt.

Ju högre upp på kullen ovanför staden man kommer desto enklare blir både växtligheten och bebyggelsen. Den lantliga idyllen sprider sig i den lugna dalen längst ut på de smala vägarna som ofta leder bara till ett ensamt litet hus i fjärran. 
Lagom till vår avfärd kom våren de första dagarna i april. Det var svårt att åka hem till kalla norden från den milda italienska bergsluften där man sett de små rökpelarna söka sig mot skyn, hört vinden susa och tupparna gala. Den sista morgonen vaknade vi inbäddade i molnen nedanför staden. Det var som att lämna Cortona i en dimma av skummjölk.