måndag 26 april 2010

Tyskarnas favoritprimör

Sparris har blivit en oerhört populär delikatess i Tyskland där man äter över 100 000 ton sparris om året, och för varje år växer för varje år.

Alla restauranger med självaktning har en speciell sparrismeny så snart säsongen startar. Mer än 21000 hektar tysk mark används för att täcka över de späda skotten som skjuter upp under jorden och skördas från april fram till midsommar. Dessutom importeras sparris från Grekland och andra länder. I Sverige äter man oftast grön sparris som växer ovan jord.
Asparagus officinalis är en flerårig örtväxt som har odlats i mer än
2000 år. Sparris härstammar från trakterna kring östra Medelhavet. Under 1500-talet spred sig odlingarna till slottsträdgårdar i Europa och den började serveras vid finare mottagningar. Ludvig XlV trodde på ”den kungliga grönsakens ” undergörande egenskaper.
Sparris är nyttigt, den innehåller mycket kalium och vitamin a samt kalcium, natrium, magnesium, fosfor, järn, flera b-vitaminer, c- och e-vitamin. En del försvinner dock under kokningen som tar högst en kvart. I kokvattnet har man salt, lite socker och smör eller citron. Tyskarna äter oftast sin vita sparris med hollandaisesås och kokt potatis, men tillbehören kan varieras: skinka, rökt lax, äggröra eller till och med bratwurst. Sparrissoppa kan vara riktigt delikat.

Varje år sent på hösten vissnar blasten ner och på våren skjuter plantan nya skott. Om de första sparrisarna skördas, bildas nya skott som kan skördas fram till midsommar. Plantan kan bli upp till femton år gammal. I Tyskland har man även år 2004 uppfunnit en ny skördemaskin, som rensar de vita skotten från sand. Det betyder säkert att man kommer att odla ännu mer sparris.

http://www.beelitz.de/texte/seite.php?id=40674

torsdag 22 april 2010

Jag har bott vid en järnväg mer än halva mitt liv


Järnvägar flyttar inte, rälsen går där den går Jag har inte flyttat på många år. Men spåren utanför fönstren har ändrats om och om.

Men nu börjar det på allvar. Jag råkar bo i ett hus som står rakt ovanför ett av de största byggprojekten i Stockholm – Citybanan.

Det var länge sedan jag flyttade in. Dåförtiden såg jag tågen komma och gå. Huset stod granne med en stor öppen godsbangård där vagnarna ibland körde in i varandra med ett stort bang. Runt stationen längre in på gatan låg gamla risiga verkstäder och på andra sidan en öde bergsknalle. Man såg tågen köra in och ut under bron och kunde vinka till någon som åkte förbi om den resande var beredd på en snabb hälsning. Det blev många resor och många vinkningar, tågen var en del av livet. Någon gång kunde man se och höra ett ånglok tuffa förbi. Direkt efter den korta öppningen körde tåget in i en sänka som kantades med vackert huggna stenar, på våren sänkte sig guldregn från trottoaren ned mot spåren.

Under de åren hann jag resa med tåg genom tre kontinenter, från Lissabon till Stockholm,  från San Francisco till New York och från Helsingfors till Peking. Att åka tåg kändes som det naturligaste sättet att resa. Nu har allt förändrats.

Bangården stängdes, det blev ett väldigt bankande med grundstenar till nya byggnader som reste sig allt närmare fönstren, till slut byggdes ett stort hus över spåren. Himlen syntes nu bara genom grannhuset stora glasade gångar. Inga tåg syntes men de hördes desto mera. När de gamla tunga pendeltågen rullade förbi började hela huset skaka, och de evighetslånga godstågen väckte en på nätterna. Men det blev en vacker park med blommande körsbärsträd på andra sidan bron.

Det var ändå ingenting mot det som komma skulle. Först hette det tredje spåret. Det blev många möten med planerarna, men till slut rann det hela ut i sanden. Nu händer det desto mera, först många och långa förhandlingar med Banverket som nu har hunnit flytta till det stora huset mitt emot och byta namn.
Den öppna delen av rälsen har täckts över med ett provisoriskt trä- och järnskydd på nätterna då trafiken stod still.

Det har blivit en enorm grop. Träden har huggits ned, gatan runt hörnet vid bron grävts upp, grannhusets grund har hackats bort med hantverks-metoder. Så småningom blir det dags att förstärka vårt källarplan, innan man kan börja gräva tunneln under själva huset. I nästa trafikskede skall hela vår gata att grävas upp, vi blir tvugna att använda porten mot gården för att ta oss ut och in i huset. Det kommer att ta flera år och redan nu har de ursprungliga tidsplanerna spruckit.

Nu åker jag tåg mera sällan, och inte så långa sträckor som förr. Någon gång om året till Göteborg eller Norrköping, eller ännu mer sällan till Tammerfors från Finlansbåten. Flygresor blir det var eller varannan månad. Men vem vet, järnvägens tid kanske kommer tillbaka, rälsen går runt nästan hela världen och tågen stoppas inte av aska eller något annat farligt i luften.


http://www.trafikverket.se/Privat/Projekt/Stockholm/Citybanan/Miljo/Bra-miljo-i-den-fardiga-Citybanan/Gronskande-park-pa-Soder-/

tisdag 20 april 2010

En falsk kapten med världsrykte

Han var ingen kapten och inte var han från Köpenick heller. Wilhelm Voigt står trots det som staty framför rådhuset i Köpenick sedan 1996, nittio år efter kuppen som gjorde honom världsberömd. Han lyckades arrestera borgmästaren och beslagta hela stadskassan bara för att han bar en preussisk officersuniform. Han hade med sig några soldater av lägre rang som höll vakt medan han försvann med pengarna. Voigt blev arresterad tio dagar senare. Ryktet om hans dåd spred sig snart över världen, Det blev mer än ett rån, det blev ett begrepp. Köpenick är en liten, 800 år gammal stad i sydöstra hörnet av Berlin. DDR-stämpeln har inte helt försvunnit, trots att husen har rustats upp och renässansslottets restaurang serverar Italieninspirerad söndagsbuffé. Turistbyrån skyltar med att Kaptenens dubbelgångare dyker upp varje vardag i staden.
Det är tyst och stilla, men rådhusporten bakom statyn är öppen.
Intill den imposanta trappan finns två rum som visar rådhusets och den berömda rånarens historia. Den stora nygotiska tegelbyggnaden färdigställdes i början på 1900-talet, och påminner på något sätt om Stockholms Stadshus. Byggtiden var lång och kostsam. Ett år efter den högtidliga invigningen kom den objudna gästen, som åkte lokaltåg med ett följe av soldater från en kasern, till det berömda rådhuset och tvingade borgmästaren Georg Langerhans och hans sekreterare att lämna över hela kassan, 4000 tyska mark. Kassavalvet står öppet i utställningens andra rum som är helt ägnat Wilhelm Voigt och köpenickiaden.

Vad är det som gör denne flera gånger dömde tukthusfånge till en världsberömd person? Hela historien har gett upphov till många skratt, man har gjort sig lustig över tyskarnas auktoritetstro. Kaptenen hade högre rang än borgmästaren som måste lyda även om han undrade över kaptenens höga ålder och att kokarden i mössan satt upp och ned. Som fullmakt hänvisade kaptenen till sina soldater med höjda bajonetter. Han lämnade även ett kvitto på pengarna, fast han skrev under med fängelsechefens namn. Sen åkte han lugnt tillbaka till staden. Tio dagar senare häktades han vid sitt frukostbord. Han blev dömt till fyra års fängelse men benådades av kejsar Wilhelm ll efter två år. Som förmildrande omständighet uppgavs att han saknade pass och blivit förvisad från flera orter efter att han hade fått arbete som skomakare.

Denne arbetslöse tukthusfånge visade sig ha en enastående förmåga att tjäna pengar på sin kupphistoria. Han spelade in grammofonskivor, skrev en bok och lyckades till och med att utan visum ta sig via Kanada till USA där han uppträdde på cirkus. Sina sista år levde han sjuk och fattig i Luxemburg.

Köpenickiaden har gett upphov till många böcker, pjäser och filmer. Den mest berömda är Carl Zuckmayers pjäs från 1931, som dock förbjöds och eldades upp av nazisterna. Zuckmayer själv flydde till USA och författade ett år efter kriget en kritisk Deutschlandbericht som gavs ut först 2004 i Tyskland. Men det är en helt annan historia.


http://www.berlin.de/ba-treptow-koepenick/derbezirk/rathausgeschichte.html

http://www.literaturkritik.de/public/rezension.php?rez_id=10017&ausgabe=200610

lördag 17 april 2010

Granne med duvor


Två veckor har jag bott  högt uppe på berget
i en liten stad i Toscana med två duvor som närmaste grannar.


De väckte mig varje morgon med sitt kuttrande, ibland riktigt högljutt på fönsterbrädan. Men jag kunde ha vaknat av ännu starkare signaler, kyrkklockornas längre eller kortade klingande i öronhöjd. Båda ljuden återkom regelbundet men utan att man riktigt kunde veta när.
För det mesta satt duvorna på hustaket vid andra sidan gatan, eller låg på stenkanten över fönstret under taket, tätt intill varandra. Det tog några dagar innan jag blev varse mina flygande grannar, eftersom de också gav sig i väg någon annanstans där de inte var synliga från fönstren under takåsarna.
Det fanns andra fåglar också, sparvar och mesar som bodde där, några i små hål i stenväggen mitt emot. De kvittrade mer beskedligt på fåglars vis och höll sig ensamma eller i större grupper. De två duvorna började verka riktigt mänskliga efter några dagar. Jag började spana efter dem så fort jag hörde kuttrandet, men det fanns även andra duvor i närheten.
Jag kunde aldrig vara riktigt säker på om det var mina två speciella duvgrannar som jag såg när jag väl hade förstått att just de var något extra. Eller var det alltid samma två?

fredag 16 april 2010

Showroom för bögar i Berlin


Ordet schwul fick man inte lära sig i skolan när jag läste tyska.
Jag kände knappt till företeelsen bakom,ung och oskulds- full som jag var då. Nuförtiden känner även små barn till bögar, inte sällan även personligen.

Ändå blir man lite konfunderad när man kommer till trakten av Nollendorf-platz i Schöneberg. Vi döpte snart om platsen till Schwulendorfplatz. Det första man ser när man kommer ut ur tunnelbanan är ett minnesmärke för homosexuella som förföljdes och dödades under nazismen. Och sedan ser man dom livs levande. I olika åldrar och skepnader, för att inte säga uppenbarelser, ofta i par, men även i större grupper - eller ensamma. Första intrycket är att många är klädda som på maskerad, men efter några dagar bland alla dessa män förstår man att det inte är på skoj utan en viktig identitetsmarkör.
Främst två gator, Motzstrasse och Fuggerstrasse samt den del av den bredare Martin Lutherstrasse som förbinder dem, kantas av olika affärer, klubbar, restauranger, hotell och massageinstitut i olika kategorier av sådant som symboliseras av regnbågens färger eller XXX-skyltar. Alla har inte symbolerna synliga, men går man in på exempelvis Café Steiner så ser man det direkt på personalen. Jag undrar hur den antroposofins grundare Rudolf Steiner som har fått huset och Caféet döpt efter sig skulle ha reagerat.
Efter några dagar börjar en formlig invasion av läderklädda män på gatorna. Många drar väskor efter sig och talar engelska. Påsken närmar sig och turisterna kommer.
Långfredagens eftermiddagssol har lockat ut dem alla till uteserveringarna på Motzstrasse. Där sitter läderbögarna runt en person i svart skärmmössa i bästa Tom of Finland-stil, andra bär militära kläder eller går i tajta flammiga jeans och håller varandra i hand.
De är så många att man som tvåkönat par börjar känna sig avvikande. Än flera svartklädda män kommer gående i olika grupper från alla håll. Det börjar likna ett korståg. Just när den tanken dyker upp i mitt huvud, kör en taxibil med fladdrande regnbågsflaggor förbi.


http://www.toms-hotel.de/

tisdag 13 april 2010

Långa eller korta resor


Hur långt och hur länge skall man åka för att kunna kalla det för en resa? En halv dags besök i Uppsala är ingen resa för mig.

Är man på resande fot, måste man stanna åtminstone över natten, men inte på en busstur med ordnat program, mat och logi. Färden skall helst vara några timmar. En båtkryssning är ingen resa, en övernattning i Göteborg börjar bli.

Ett par dagar i en storstad ger lagom med nya impulser och avkoppling från vardagen. En helt ny stad är alltid spännande, önskelistan är lång, men det finns så många platser som jag längtar att komma tillbaka till.
När man återvänder till ett ställe minns man sig själv som man var förra gången. Förr kändes det mera så men har avtagit med åldern. Favoritmålen besöker jag kanske lite för ofta, borde kanske prova att åka någonstans där jag inte har varit på länge. – London kanske, det är mer än tio år sedan sist.
En veckas chartersemester är ett bekvämt och relativt billigt sätt att komma iväg, men känns ofta en aning för kort. Tio dagar skulle bli bättre om man trivs på stället.
Två veckors charter har jag av någon anledning aldrig gett mig ut på. I så fall borde man nog göra utflykter och gärna stanna borta över en natt eller två. Det är det många som gör. Jag föredrar egna små turer framför bussresor med andra svenskar.
En egen lägenhet för en vecka eller två tycker jag nog bäst om. Känner man inte någon som kan låna ut sin, kan man leta på nätet. Det blir inte alltid billigare än hotell, men ger mera hemkänsla. Det är roligt att laga sin egen mat. Efter en vecka eller så börjar resan förvandlas till en vistelse.
Två månader är det längsta som jag har varit på väg, riktiga rundresor. Resandet övergår då till ett tillstånd av en ständig förflyttning, det blir allt svårare att hålla i minnet allt man har sett samtidigt som man hungrar efter ännu flera nya impulser.
En sak är säker: ju längre jag är borta från Sverige, desto svårare är det att återvända!