tisdag 26 oktober 2010

Återbesök på sicilianska restaurangen Nangalarunni

En vacker dag 1998 i oktober åkte jag buss till en liten stad uppe i Madonia- bergen på Sicilien. Innan sista bussen var det dags att välja restaurang för att äta lunch.

Den med svampar på skylten, det konstiga namnet och rustik inredning med stenväggar verkade mest lovande.
Pasta med Karl Johansvamp och späck är inte något som jag brukar välja, men det var så gott att jag minns det än i dag.

Nu när jag skulle återvända till trakten, beslutade jag att stanna i Castelbuono över natten för att hinna se mer av den lilla staden på berget med en borg från 1100-talet. Nangalarunni hittade jag på nätet, men det såg inte ut som jag mindes. Det verkade ambitiöst och annorlunda, med lokala specialiteter, ganska lovande i vilket fall.

När vi till slut kom till Castelbuono och hittade den lilla gränden vid huvudgatan fanns svampskylten kvar på väggen, så jag visste att det var rätt.

- ”Det såg inte ut så här för tolv år sedan, köket och matsalen har bytt plats”, berättade den gladlynte ägaren som ensam tog hand om gästerna den här tisdagskvällen.

Svamp och Narodnigrisar fanns det gott om på matsedeln. Det skulle vara något mitt emellan vild- och tamgris.



Nästa dag fick jag reda på att Narodni är bergskedjan som gränsar till Madonieparken. Trakten är känd bl.a. för sina grisar.

Vi började med svamp gratinerad med spenat, ricotta och rökt scamorza, fortsatte med gris som smakade mer tam än vild med annan sorts svamp och drack fruktigt Nero d´avola.


Trots att vi redan var ordentligt mätta, kunde vi inte motstå Testa del turcho, alltså turkhuvud, en kanelpudrad pudding med den lokala delikatessen manna, en söt vätska som rinner gummilikt ur snittade träd och sägs smaka himmelskt. Gott var det, men kanske inte himmelskt.

Det var inte så många gäster så vi hann språka en hel del med ägaren och se oss omkring på alla tavlor med svampar och olika diplom samt studera den brunaktiga bilden på bakre väggen.

Men det är ju den kända målningen av Thorvaldsen med sina konstnärskolleger i Rom, konstaterade min trogne följeslagare förvånat. Eftersom han är kunnig både i konst och italienska, tyckte jag att han borde fråga restauratören, om vad det var för en bild som han hade på sin vägg.

- ”Bilden är kopierad från ett foto som jag tyckte passade in.” svarade restauratören på frågan vad det var han dekorerat sin vägg med. Han blev något häpen och en gnutta misstänksam när han fick veta att bilden föreställde skandinaviska konstnärer. i Rom. Thorvaldsen är inte känd på Sicilien trots att han är den enda protestanten som skulpterat ett epitafium över en av påvarna i Peterskyrkan. Den upplysningen fick honom att skina upp, misstänksamheten var som bortblåst.
När notan som visade på ett rimligt belopp var avklarad, lovade jag att kanske komma tillbaka om tolv år.

- ”Då är inte jag kvar”, sa han rappt men leende. ”Min son kanske har tagit över.”

Efter en extra matsmältningspromenad på de kvällstomma stenlagda gatorna konstaterade vi att besöket var värt resan. Han kommer nog att minnas oss, trodde min konstkunnige följeslagare.

Får se om det blir ett tredje besök någon gång. I så fall skall jag äta svamp med något annat än gris.

http://www.hostarianangalarruni.it/index.php?id=11

söndag 24 oktober 2010

Barockstad av lavasten på Sicilien

Siciliens andra stad är drabbad av flera stora katastrofer. Catania är byggt lager på lager, skapade av människor och natur under 2000 år. Katane var stadens första grekiska namn. Det betyder rivjärn, valt efter formen på Etnas sluttningar. Vulkanen begravde den första grekiska staden redan 36 år efter att den hade grundlagts 720 före vår tidräkning.

Nästa stora utbrott kom 300 år senare och så har det fortsatt.
En grekisk amfiteater har grävts fram mitt i staden. År 1669 inträffade det värsta vulkanutbrottet i modern tid på nordöstra Sicilien. Jorden skalv i tre dygn, sen bröts Etna i en 14 kilometer lång spricka där det under flera månader sprutade ut lava och stenar som förstörde städer och gjorde 27 000 människor hemlösa.




Men det var inte allt, jordbävningen år 1693 var än värre. Man kan än i dag förnimma stadsbornas skräck i de katastrofmålningar som finns att beskåda i Catanias museer.
Den gråa stenen som slungades ut efter Etnas största utbrott har använts till ståtliga palats och kyrkor.
Stadens berömda barockarkitekt Giovanni Battista Vaccarini föddes 1702. Han levde till 1768 och skapade många fina palats runt Piazza del Duomo i stadens hjärta. De gråa husen är renoverade och i gott skick, fast färgen får allt att se gammalt ut.
Mest besökare drar skyddshelgonet Sankt Agata som firas varje februari av troende från hela ön, och som Domkyrkan är helgad för.
Den svarta elefanten av lava som står på torget framför domkyrkan restes år 1735 och har blivit stadens symbol.
Den bär en obelisk med egyptiska hieroglyfer på ryggen och härstammar från bysantinsk tid. Stadens mest berömda man, kompositören Vincenzo Bellini (1801-1835) har fått sin sista vila i domkyrkan, och ett ståtligt operahus nämnt efter sig.
Hans mest kända opera Norma har dessutom gett namn till en populär pastarätt med äggplanta och tomater.
Det roligaste i stan är den stora livliga marknaden med kött, fisk, grönsaker och allt annat som sträcker sig över flera kvarter i centrum.
Där kan man se hela djurkroppar hängande på krokar i stånden, och skickliga karlar styckande stora fiskar ute i de fria. Man kan undra hur det ser ut mitt i sommaren när det kan bli hett, upp till 40 grader .

Siciliens stora städer har trots omfattande renoveringar en prägel av förfall. I många kvarter är husen i mycket dålig skick, och sopor ligger spridda lite varstans. Catania har nog mest kvar att göra av alla de städer i närheten som samtidigt utnämndes till världsarv i juni 2002.