tisdag 28 september 2010

Höstmarknad på världens äldsta friluftsmuseum

Snart fyller Skansen 120 år.  Oktorps- gården i Halland  blev den första gård som köptes 1895 av Skansens grundare Artur Hazelius  med inventarier och allt.


Artur Hazelius som var född i Stockholm 1833 hade redan som barn bott fem år i Småland hos en präst i Tjust eftersom hans far idealiserade lantlivet.
Som 14-åring fick han komma hem för att gå i läroverk. Vid 19-års ålder började han fotvandra runt om i Sverige för att lära känna landet, först till Jämtland, några år senare till Dalarna.  Då hade han hunnit gifta sig och reste på ett bekvämare sätt.

Artur Hazelius köpte upp en samling allmogeföremål som första gången visades på hans etnografiska museum innan han fyllt 40 år. Han var skicklig i att samla in pengar via insamlingar, basarer och välgörenhetstillställningar. I samma anda ordnas marknader och tillställningar än i dag på Skansen. Höstmarknaden sista helgen i september ordnas i folklig tradition från 1900-talets början.

Bondesamhällets snabba förändring gjorde det lätt att förvärva många gamla föremål, samlingen växte snabbt och så småningom köpte Hazelius hela hus och gårdar. Vid sin fjärde resa till Dalarna med hustrun 1872 föddes idén till Skansen.  Han hade redan ordnat utställningar i Paris och Wien i en sann nationalromantisk anda. 1880 bildade han stiftelsen Nordiska museet och två år senare hade han lyckats få kungen att upplåta mark på Lejonslätten till det blivande museet.



Skansenbygget startade 1891, samma år som Georg Karlin i Lund presenterade sina planer för Kulturen efter norska idéer.
Det första huset hade Hazelius köpt i Ötsmor i Mora 1885. Efter att ha förvärvart arealen om nästan 30 000 m² på Skansenberget  på Djurgården blev Hazelius en ivrig spekulant till gamla hus i konkurens med Karlin från Lund. Båda köpte många allmogehemman.

Morastugan återuppfördes på Skansen sex år senare.

Redan året efter att Skansen invigdes, utökades området  och blev sex gånger så stort. Under de första femtio åren i Skansens historia var det friluftsmuseet som finansierade bygget och driften av Nordiska museet.
Hazelius arv och ande lever på många sätt ännu på Skansen, inte minst i klädsamlingen som startades redan 1893 och utgör i dag en av de största i landet med 20 000 dräkter i original och kopior.

Men färdigt blir det aldrig, nya hus byggs upp i gammal stil, ett av de senaste är Järn- handlarens hus från Hudiksvall från 1880-talet. Med sin 1930-talsinredning ger det plötsligt upphov till deja-vu för min följeslagare som känner igen sin morfars säng i huset som är byggt vid samma tid i samma stad som morfar föddes.

Vid mina Skansenbesök brukar jag ta till vänster innan man kommer till parken för nordiska djur. Där ligger Finngården med rökstugan, rian, ladan och andra små gråa byggnader utan skorstenar som hör till de oansenligaste i hela området. Så bodde svedjebrukande finnar i Värmland under 1600-talet. Det är dock något viktigt som saknas!
Det som är unikt för Skansen är helheten. Det är ett friluftsmuseum med gator och gårdar som utgör ett  Sverige i miniatyr, djurpark, nöjespark, akvarium, allsångsscen, dansbana, restauranger, kyrka, postkontor, nästan allt - men ingen bastu.
http://www.skansen.se/

tisdag 21 september 2010

Stasi - DDR:s brutna sköld och svärd


Östtysklands hemliga säkerhetstjänst, Stasi, övervakade och kontrollerade folket
med en brutal effektivitet som gränsade till det löjliga.
Under nästan fyrtio år växte Ministeriet för statssäkerhet i DDR i makt, styrka och storlek så att det kom att genomsyra hela samhället. En del av medborgarna tvingades att spionera på sina medmänniskor, ofta även nära och kära, på ett sätt som kunde leda till ödesdigra konsekvenser för dem som stämplades som fiender till staten.

Vid DDR:s sammanbrott hade Stasi 91 000 anställda och över
170 000 informatörer. Stasis enorma högkvarter i Berlin hade 7000 anställda och omfattade ett helt kvarter, Magdalenenstrasse, Normannenstrasse och Ruschestrasse i Lichtenberg. Där fanns bl.a. en affär, samlingssalar och en resebyrå.
De flesta husen har stått tomma sedan ursinniga offer för denna kränkande övervakning hade trängt sig in i spioncentralen för att hindra att det komprometterande arkivmaterialet blev förstört. Mycket hade då redan strimlats i småbitar och har under många år omsorgsfullt rekonstruerats för att de som har blivit offer för Stasis kontroll skall kunna läsa sina akter.

I mitten av kvarteret låg ministerbyrån i hus 1,
där cheferna hade sin specialinredda våning. Det har blivit ett museum där allmänheten har kunnat tränga in till det allra heligaste i Stasihierarkins boningar.
Där kunde man se många exempel på grymheten i jakten efter de oliktänkande, och alla sinnrika konstruktioner som gjorde det möjligt att tränga in i vanliga människors vardag utan att de kunde veta att man har fotograferat och avlyssnat deras privatliv.
Medan akterna räddades, började byggnaderna förfalla, taken läcka och källarna fyllas med vatten. Man visste inte vad man skulle göra av detta hatade kvarter. Skulle staten ta ansvaret, eller låta medborgarrättsorganisationen som hade tagit över byggnaden få fortsatt kontroll. Pengar till sanering, 11 miljoner euro, fanns i en konjunkturfond. Nu har man börjat sanera en del av byggnaderna, allra först det K-märkta hus 1. Museet har fått flytta över till den s.k. fältherrekullen i huset mitt emot, som en gång var ledarnas huvudkantin.

Under fyra dagar i början av augusti evakuerades museets viktigaste utställningar som kommer nu att stå i den tillfälliga lokalen under ett och ett halvt år.
Varför är det som är så viktigt att man vill kunna hålla museet öppet nästan utan avbrott?
Under den tilltagande DDR-nostalgivågen känns det nödvändigt att påminna om allt detta, om den omänskliga hanteringen av medborgarna som inte följde den kommunistiska idealismens väg, hur människor fängslades, torterades, till och med miste livet för sin religion, övertygelse eller en öppen trots mot stupida regler.

Många har fått en senkommen äreräddning i museet. Med tanke på dem fastnar skrattet i halsen när man betraktar den av Stasiofficerade hemsnickrade utställningen där de stolt redovisar sina framgångar i spionerandets konst med fiffigt ombyggda vardagsföremål.
Allt i ädel tävlan i kommunismens tjänst.
Jag undrar vad som kommer att hända med den murrigt möblerade chefsvåningen under saneringen. Den delen av huset verkar ha byggts med större omsorg, till och med badrummen var relativt välbevarade. Möblemanget blir säkert kvar, men känslan av att Erich Mielke alldeles nyligen satt här och härskade över människornas sinnen är svår att bevara.
Den siste Stasi- generalens present- samlig talar för sig. Som ord- förande för idrotts- föreningen Dynamo blev den hatade spion- chefen en aktad person.
Men det var inte riskfritt att basa för DDR:s hemliga säkerthet.
Alla de tre underrättelsecheferna störtades från sina höga stolar. Den förste, Wilhelm Zaisse blev av Walter Ulbricht utkastad från Politbyrån för partifientligt verksamhet efter arbetarnas strejk sommaren 1953.
Nästa chef, Ernst Wollweber, hjälteförklarad för medlemskap i en antifascistisk sabotageorganisation under andra världskriget blev 1957 utmanövrerad av Ulbricht.

 Han följdes av Erich Mielke som efter Ulbrichts död 1971 byggde Stasi till den stat i staten som det blev. Han var så mäktig att ingen kunde utmana honom innan riket hamnade på ruinens brant.
Mielke gav order om flera regelrätta mord, men häktades till slut 1989 anklagad för "skada mot folkets näringsliv". Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som hade begåtts redan under Weimarrepubliken men slapp fängelse och dog år 2000 på ett ålderdomshem.

Jag besökte Stasis högkvarter några månader innan saneringen. Det var verkligen slitet men det störde inte besökarna. Förfallet stärkte på något sätt känslan av overklighet, förpassade Stasi till historien. 


måndag 13 september 2010

Den ökanda Ørstedsparken i Köpenhamn

Oe är ett mått påmagnetisk fältstyrka. Enheten är uppkallad efter 1700-talsfysikern Hans Cristian Ørsted, som även har fått en park i centrala Köpenhamn döpt efter sig.
Parken är anlagt på en av Köpenhamns vallar, på Hahns bastion där ett monument med en staty av H C Ørsted restes år 1876, 25 år efter hans död. Så småningom uppkallades hela parken efter honom. 

Den anlades under de tre följande åren av landskapsarkitekten H.A.Flindt. Parken omfattar en areal av 6,5 hektar, vallar av tre bastioner runt en sjö, och har till stor del bevarats oförändrad. Utöver vatten, vackra träd och fina gräsmattor finns gott om statyer innanför de sju portarna till parken.

Hans Christian Ørsted var framstående både i filosofi, estetik, fysik och kemi, skrev en avhandling om Kants filosofi 1799 och blev professor i Köpenhamn sju år senare. Som kemist var han den förste att framtsälla aluminium. Upptäckten av sambandet mellan elektricitet och magnetism, som kunde mätas med oe skedde vid ett demonstrationsförsök i april 1821. Ørsted la märke till att kompassnålen rörde sig när han slöt en strömkrets.
Han visade att effekten inte kunde avskärmas av trä eller glas. Resultatet av hans systematiska experiment publicerades tre månader senare. Den första elektro- magneten  konstruerades efter tre år av William Sturgeon. Ørsted valdes in som utländsk ledamot av Kungliga Svenska Vetenskapsakademin år 1822.
Statyerna i parken föreställer betydande danskar som verkade under mitten av 1800-talet, Ørsteds bror, statsminister A.S. Ørsted och många andra. Dessutom finns ett stort antal statyer av ett annat slag som bryggaren Carl Jakobsen har skänkt till allmänheten: Sliparen, Apollon, Hermes, Satyrer spelande flöjt och drickande vin samt Jeanne D’Arc  som syns här.


Denna roflyllda park är numera ökand av två skäl, rån och misshandel av homosexuella som har parken som mötesplats på kvällar och nätter. Dessutom på grund av att en misstänkt terrorist som greps där när han försökte fly efter en explosion i källaren till det närliggande Hotel Jörgensen. Han hade sprängämnen fastspända runt midjan. Polisens bombgrupp använde robot för att ta bort bomben och oskadliggöra den.
Men trots det något skamfiladea ryktet är parken en riktig oas där många danskar njuter av att sitta på gräset och titta på hur de ståtliga träden speglas i sjön. Det finns även ett välbesökt kafe som serverar lättare rätter, öl och vin.

onsdag 8 september 2010

Taormina - en sliten siciliansk pärla

En vidunderligt vacker vy på Siciliens östra kust, ett gynnsamt klimat och många minnes- märken har gjort den lilla staden till en av hela öns mest besökta platser. Goethe prisade Taormina i sin bok Italiensk resa 1787 som lästes av många. Några år före honom hade  Carl August Ehrensvärd hittat  dit och skrev: "Sicilien har der en annan trakt, trångare dälder mot bergtopparne, bergen gröna. deras spetsar av bar sten, vid solens upp - och nedgång syntes målningen rik på färg."

I Ehrensvärds teckning av staden finns det inte många hus på berget dit den smala serpentinvägen leder. Vid den tiden började kultiverade européer göra sina bildningsresor till Italien. Det tog ändå hundra år innan staden blev ett riktigt populärt turistmål. En flitig resenär i början av 1900-talet, D.H. Lawrence blev så tagen av stadens atmosfär att han fick inspiration till sin mest kända erotiska roman "Lady Chatterley's älskare". Egentligen bodde han i Firenze,där den skandalomsusade boken utgavs 1928. 


 Corso Umberto, så till den grad att stadens invånare verkar ha fått nog av flocken. De orkar inte bry sig om att visa vänlighet  mot all folk som transporteras dit  med bussar och linbana.  Som tur är måste bilarna lämnas  utanför själva centrum. De många trapporna är inte heller körbara.

Nu är det fullt av turister på huvudgatan
 Det är långa köer till den antika amfiteatern som är Taorminas huvudattraktion med sin fantastiska utsikt över bergen och Isola Bella-bukten. Här har Woody Allen spelat in sin egen parodi på det  grekiska dramat i filmen Mighty Aphrodite.
Staden hette ursprungligen Taoromenion, dit grekerna kom från Naxos som ligger nedanför berget. Den styrdes av tyranner. Under kejsare Augustus tid blev Tauromenium romersk koloni. Kristendomen gjorde sin inbrytning under Bysans i slutet av 400-talet. Sedan har Taormina styrts av saracener, tyska Henrik VI, franska Karl av Anjou tillsattes av påven 1266. Sedan blev det aragonier och spanjorer, österrikare och till slut spanskt/napolitanskt styre fram till 1860 då staden intogs av italienare. Allierade trupper förstörde en del av de antika lämningarna under bombningarna vid andra världskrigets slut.

Taorminaborna älskar att smycka sin stad med keramikskulpturer i alla former, exotiska figurer som kanske kan vara porträtt av forna styrande eller långväga besökare i staden. Det finns många roliga detaljer att se på så fort man kommer en bit ifrån huvudgatan.

Andra kända Taorminabesökare är Alexander Dumas, Johannes Brahms, Gustav Klimt, Richard Wagner, Oscar Wilde, Truman Capote, John Steinbeck, Urho Kekkonen, Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola, Leonard Bergman, Marlene Dietrich, Greta Garbo, Federico Fellini, Cary Grant, Gregory Peck och Elizabeth Taylor.

Staden är vacker än i dag,  med hänförade vyer, särskilt när man ser utöver havet eller upp till bergstopparna  vid solnedgången. Men när man trängs med alla turister på de smala gatorna, hoppas man att hade kunnat komma dit hundra år tidigare.  Etnas topp är dock fortvarande en syn som man inte kan få nog av.