lördag 19 juni 2010

Finlands enda drottninggrav i Åbo Domkyrka

I den svenska historien finns det inte många ofrälse som har gift sig kungligt.
Den allra första i denna exklusiva skara var Karin Månsdotter.
Inte mer än ett år fick hon vara Sveriges drottning.
Hon kröntes officiellt dagen efter det storslagna
bröllopet den 5 juli 1568.
Största delen av sitt liv levde hon tillbakadraget, förvisad i den östra halvan av riket.

Karin Månsdotter är, vid sidan av den första Bernadottedrottnigen Desideria, (d.v. s. Napoleons före detta fästmö Desirée Clary) och Silvia Sommerlath, de enda drottningar Sverige haft som varken varit kungliga eller adliga. Karin var en flicka av folket, hennes morbröder var bönder och pappa en fångknekt. Hon kom från Uppland men fick leva största delen av sitt liv i inre exil i Finland. Karin kom tidigt till slottet som kammarjungfru år Elisabet Vasa och blev femton år gammal erkänd som frilla till Erik den XIV. Som kung fick han gifta sig med vem han ville, men det kom också  att betyda slutet för hans regering.

Adeln godkände aldrig hans val av gemål. Dessutom var kungen psykiskt instabil. Han fick väl någons slags inre frid med sin drottning som födde honom två barn, men det räckte inte till att stabilisera hans makt. Han led av svårmod och paranoida föreställningar. Då för tiden var det många som fick sätta livet till när de föll i onåd.

Kungen störtades från tronen redan tre månader efter det ståtliga bröllopet som var tänkt att ge honom folkets stöd. Då hade paret redan varit gifta i hemlighet. Dottern Sigrid föddes innan första vigseln men behandlades från början som en prinsessa.

Karin följde Erik XIV till de olika slott där den avsatte kungen hölls fängslad under fem år.
De fick ytterligare två barn som dock inte levde länge. Karin sändes till Åbo slott för att inte föda flera barn. Sonen Gustav Eriksson Vasa som var den legitime tronarvingen skildes från sin mor och skickades till Polen.

Karin fick inte återvända till egentliga Sverige, utan förlänades en Kungsgård i Kangasala, nära nuvarande Tammerfors. Hon kom att leva i Liuksiala i 35 år. Hon var blid, vacker och älskad av folket. Hennes gård var en av de få som undgick plundring i Klubbekriget.

Kaarina Maununtytär som hon kallades i Finland fick träffa sin son bara en gång efter Erik XIV:s död. Det skedde  i Reval 1596. Hon är den enda drottningen som är begravd i Finland, först fick hon ligga i Tottska Kapellet där även hennes dotter har fått sin sista vila. Till sarkofagen flyttades Karins kvarlevor först år 1867.

Vid Liuksiala låg även Kangasalas första kyrka som var byggd vid en hednisk plats, men ingenting av vare sig kyrkan eller den gamla gården finns kvar, utom en stenkällare under det trähus som släkten Meurman lät bygga långt senare.

måndag 14 juni 2010

En evig kamp mot sanden längs den gamla postvägen


 Kuriska näset, Neringa  är den östligaste av de smala, avlånga halvöarna av sand utanför Östersjöns sydkust. Från luften ser de ut som enorma sandbankar som ligger som tarmar i vattnet.
 Kuriska näset  delas i mitten av en gräns, södra delen tillhör ryska Kalingrad och norra delen Litauen. Man kan komma till den litauiska sidan bara med båt från Klaipeda, gränsen till den ryska sidan är stängd.

Där finns också några av Europas högsta sanddyner och något så sällsynt som riktig sandöken. Näset formades för flera tusen år sedan när havet och vinden förde med sig sand som begravde en mängd små öar. De första människorna hade en egen religion och levde på fiske. Sedan kom tyskarna med Hansan och började tukta naturen. Den nästan hundra kilometer långa halvön var en viktig förbindelselänk mellan Königsberg och Memel, staden som nu heter Klaipeda. Skogen skövlades för att virket behövdes till båtbygge i Königsberg. Hela byar begravdes i sanden.  Preussarna satte i gång en omfattande vegetationsprocess, nätmönster har lagts ut och strandrör planterats för att förhindra sandflykt och stora områden täcks med tallskog; raka, jämnhöga träd står med regelbundna avstånd från varandra.
Kuriska näset har varit hotat av förstörelse i olika skeden.Sedan år 2000 är det upptaget på UNESCOs världsarvslista över skyddsvärda natur- och kulturområden. Det bor ca 3000 människor på näset men på sommaren kommer turisterna, mest från Polen, Tyskland och Ryssland. Turismen begränsas av att båten från Klaipeda är ganska liten och att de hotell och gästhus som finns blir snart fullbokade.
Det är förbjudet att tälta eller gå utanför de markerade stigarna på sanddynerna.
Sandstranden år lång och härlig men badvädret är inte garanterat. Det kan bli mycket blåsigt mot havssidan och stranden mot land är gyttjig och långgrund. Det finns flera små samhällen i Neringa, huvudorten Nida har gott om restauranger i hamnen och ställen att övernatta.

På en kulle ligger Thomas Manns sommarhus som han bara kunde bebo under tre år i början på trettiotalet. Hans minne hedras med ett museum. Husen är av trä och har många karakteristiska detaljer.
 En del lämningar av Sovjettiden finns men mycket har putsats och många nya hus har byggts längs de smala vägarna. Det syns att neringaborna vill vårda sitt kultur- och naturarv.



tisdag 1 juni 2010

En katt bland hermelinerna i Krakow?

Wawel-katedralens gravvalv i Kraków hyser nu en president bland Polens kungar, hjältar och helgon. President Lech Kaczyński fick en tragisk död tillsammans med 96 andra högt uppsatta polacker i flygplanet som skulle landa i Smolensk den 10 april 2010. Hela Polen sörjde den stora förlusten.

De var dock många polacker som tyckte att Wawel inte var rätta gravplatsen för Kaczyński. Det var kardinalen i Krakow som fattade beslutet trots omfattande protester. Presidentparet fick slutligen sin sista vila i ett förmak till kryptan där Józef Pilsudski ligger, den legendariske fältmarskalken som grundade den moderna Polska republiken efter att ha besegrat ryska trupper 1920. Man kan kanske förstå upprördheten bättre när man tänker på vilka kungar som ligger där sedan århundraden. Några av dem har också stark anknytning till Sverige, ända tillbaka till Gustav Wasa. Vi har till och med haft en gemensam konung, Sigismund, son till Johan III och den polska prinsessan Katarina Jagellonica, som föddes på Gripsholms slott 1566 under föräldrarnas fångenskap. Den strängt katolske Sigismund, även storfurste av Finland och Karelen, fick dock aldrig riktigt fotfäste i Sverige. Den ende som stödde honom var Finlands starke man Klas Fleming, han som vann klubbekriget.
Den siste manlige medlemmen i Wasaätten, Johan Kasimir blev abbot i Frankrike och dog 1672. Sigismunds yngre söner blev biskopar, Johan Albert i självaste Krakow.
August II ”den starke” ligger också i Wawel. Han var kurfurste av Sachsen och kröntes till Polens kung 1697, blev avsatt år 1706 av sin segerrike svenske kusin Karl XII som dock fick dra sig ända till Turkiet. Tre år senare, efter Poltava, återtog August den polska kronan. Han var en stor och stark man som samlade enorma rikedomar vilka än i dag kan beundras i hans palats i Dresden.

Det finns alltså många människor i Polen som anser att den lille tvillingen som var en kontroversiell president i det nya demokratiska Polen inte har så mycket gemensamt med dessa historiska giganter som vilar i sina sarkofager där i katedralkyrkan i Wawel.