Jag fick bjuda hem mina kompisar för att de inte skulle förfaras.
Inför större bjudningar bakade hon också karelska piroger och småkakor som höll sig längre. Ässen med kanel och socker på hörde till de riktiga kaffekalasen.
I takt med mammas stigande ålder blev förberedelserna mer omfattande, eftersom hon hade gott om tid stod kaffebordet dukat redan dagen innan kalaset. Smyrnakopparna med guldkant, faten, sockerskålen, gräddkannan som skulle fyllas på senare och de tunna kaffeservietterna – allt stod prydligt på sina platser.
När jag såg ässen i det fina venetianska bageriet vid den smala gränden, väcktes minnena till liv. De italienska kakorna var en aning större än mammas och hade bara socker på. Men smaken var inte helt annorlunda, jag fick lägga till kanelen i fantasin.
När vi hade köpt kakorna lyckades jag övertala min mera språkkunniga följeslagare att berätta om finska mammas kakor som var så lika deras. Först tyckte han att det inte var värt att tala om, men jag insisterade. Det blev en liten pärla bland reseminnena; bagaren sken upp och även kunderna i den lilla butiken delade hans glädje och föll in i samtalet ivrigt gestikulerande.
Det som verkar ha varit så obetydligt där hemma, litet och halvt bortglömt, får helt nya dimensioner och väcker känslor när det dyker upp i en annan del av världen.
Precis, de små sakerna upptäcker man ofta inte förrän man kommer en bit hemifrån.
SvaraRadera